Sju polarhundar, en grekisk prinsessa och en äventyrslysten jänta.

Jag ställde i ordning mitt gamla akvarium på kontoret för någon månad sedan. Införskaffade några Malawi ciklider (Röd zebra för den vetgiriga) då de är underbart spännande att följa och iakta. De har massvis av flockbeteenden och ni vet ju hur jag är ;)

Sen dog de olyckligtvis (klarade förmodligen inte stressen att bli flyttade) och kvar blev en ensam hane tillsammans med algätaren. Herr ciklid han blev ju väldigt ensam. Ringde djuraffären som sa – nej den arten får vi inte in några fören om tidigast 4 veckor. Så herr ciklid fick förbli ensam ett tag till.

Han grävde ihärdigt grottor och boställen – utan någon hona att visa dem för. Han jagade enträget bort algätaren från sitt egen utnämnda revir. Han höll ställningarna helt enkelt. Men inte kom det någon fager dam till honom inte och han vände sitt hopp mot mig.

Jag hade ingen aning om att en fisk kan bli så social, från att inte lagt märke till min närvaro i rummet så  kom han numera snabbt framsimmande till rutan och hälsade när jag kom in på kontoret. Han dansade runt framför rutan och visade sina bästa sidor – om jag skulle lägga in känslor i en fisk, skulle jag faktiskt vilja säga att han blev GLAD när jag kom in på kontoret.

Vi jobbade sida vid sida på kontoret, jag med mina papper, han med sina stenar – byggde grottor och gömmor.

Iakttog givetvis ofta honom och märkte hur hans glädje i att gräva tonades ned, hur han tog en sten i munnen – spottade ut den där han tyckte den skulle vara, blev inte nöjd, flytta den igen, fortfarande inte nöjd, fick inte till det och sen gav upp. Simmade långsamt ifrån sitt bygge och lade sig på sitt favoritställe. Varför bry sig när ingen ska bo i min grotta. Han slutade gräva och drog sig undan. Kom bara fram ur sina gömställen när jag kom fram till glasrutan.

Min fisk höll på bli deprimerad. Blödig som man är led jag med honom och oroade mig för hans hälsa. Letade runt i Östersund och fann till min stora lycka en djuraffär som hade Malawi ciklider och Röda zebror.  YES!

Åkte in till storstan och inhandlade 4 vänner till honom. Släppte glatt in dem hos honom! Tror ni han blev glad? NEJ, nu hade han fullt upp att försvara sitt revir, sina grottor, sitt hem! Åh – inte lätt att göra rätt inte.

Ängslig som jag är, är jag nu rädd att de fyra nykomlingarna ska vända sig emot honom och vara elaka, vad ska jag göra då? Kan ju inte låta dem ha ihjäl honom. Suck. Jag är nog för blödig för att ha fisk, det är nog så. Fortsättning lär följa.
Några dagar senare…

Jag hade fel. Herr ciklid är inte utstött av de andra. Han har full makt i akvariet och har förvisat de fyra nykomlingarna till ett litet hörn av akvariet – om de så mycket som tänker tanken att lämna det jagar han snabbt och effektivt in dem på rätt ställe.
Han kommer fortfarande socialt fram till akvarieglaset när jag kommer och ”nosar” på mitt finger. Medan de övriga fyra trycker i ett hörn.

Vad har hänt? Har jag skapat en Gestapo fisk? Kan inte låta bli att tycka synd om honom – är inte hans fel ju – omständigheterna som gjort detta.
En vecka senare…

Herr ciklid har anslutit sig till flocken – de lever nu sida vid sida. Det är dock helt klart att han är bossen bland de fem

Herr Ciklid

Nu ska vi till flyget – ner till Stockholm för kryssning i helgen.  Lillebror är här för att ta hand om hundarna i helgen. Tillbaka söndag kväll!

Tåg var helgens transportmedel. Tänkte de kunde vara nyttig träning för Canada. Jo visst du – det blev det mer än jag önskat.

Det hela började med att en timme innan tåget skulle gå, insåg att Fortezza inte mådde så bra. Hon var vinglig på benen och hade svårt med balansen. Tempade henne och hon hade bara 37,1, vita slemhinnor och simmiga ögon.

Ringde Åre veterinärerna som konstaterade att hon nog skulle komma in typ omgående. Inte drömscenario, mitt tåg skulle snart gå och Fortezza mådde långt ifrån bra – det tog emot att åka ifrån henne.  Tobbe är en klippa, han lämnade mig vid tåget och åkte in med Fortezza. Hon röntgades, prov togs och hon fick både dropp och ligga på värmefilt. Inga inre blödningar hittades. Förmodligen bara en äldre dams trötta kropp som fick svårt att hantera ett så stort ingrepp.

Jag klev på tåget och mötes av KAOS. Min plats var det någon annan som satt på, det fanns redan 2 uppstressade hundar i vagnen, Canada skrek rätt ut av förväntning medan Maximus hade fullt upp att inte vara i vägen mellan mig, Canada och min stora väska. Felbokning av SJ resulterade i en överfull vagn med dubbelbokade platser.  Tålmodiga och mycket toleranta Maximus blev inföst mellan två säten för att jag skulle kunna se till min hysteriska 5 månaders valp och samtidigt få undan min väska. Samtidigt kommer tre unga och mycket alkohol påverkade Stockholms grabbar och kastar sig över hundarna med tusen omedvetna hotsignaler och har tiotusen frågor. Maximus håller på gäspa ihjäl sig för att dämpa situationen och Canada bokstavligen klättrar på väggarna. Lagom till jag fått hundarna och väskan på plats kliver 2 hundar till på tåget och ny förvirring uppstår när inga platser finns. Canada adopterar en ny familj mitt emot våra platser där hon får massa uppmärksamhet, det är ok för dem att hon sitter där och de dröjer inte länge fören de här väääldigt hundkunniga börjar på uppfostra min hund med kommandon hon inte alls kan. Hämtar vänligt tillbaka min något förvirrade hund.

Det kliver på en ytterligare hund och Canada reser sig stor över den lilla Jack Russeln – Maximus sätter ned sin fot och morrar dovt åt henne varpå JR ägaren tror han morrar åt hennes hund. Ler vänligt åt ägaren till hunden och säger det var inte din hund han morra åt – ser i hennes blick att hon inte tror mig för en sekund. Lugnt och sakligt dämpar jag Maximus som inser att jag har koll på läget och vänder suckande ifrån hela situationen. Canada lugnar sig och jag inser hur annorlunda situationen kunnat se ut om jag agerat med stress och brusat upp på hundarna. Klappar mig själv lite på ryggen för mitt lugn och sinnesnärvaro att inte skälla på hundarna som kan tyckas bete sig illa men faktiskt är i en hemskt pressad situation. Märker att mitt lugn visar dem att situationen är ok. Inser hur lätt de varit att brusa upp och omedvetet förstärka hundarnas känslor – istället för vara lugn och visa dem att allt är OK.

Vi får kontunerliga besök av de unga stockholmarna som stinker mer och mer sprit – tills vi blir stående i Bollnäs i 40 minuter för att polisen måste göra ett gripande av dem. Då de efter att fyllt i en enkät om SJ´s service flippat ut totalt och skrikande sprungit genom tåget ”Hata SJ!”. Spännande.

Kvinnan med hunden mittemot oss kliver av för att röka och lämnar sin hund ensam på sin plats. Klart hunden lämnar platsen och förvirrat letar efter sin matte – infångad av mig och vänligen pussad av Maximus tills matte kommer tillbaka ”Oj oj, så de kan gå”. Mmm.. tänker jag, TUR att det inte var Frost som reste med detta tåget.
Väl framme kliver tre trötta själar av tåget och möts av mammas famn – den var mycket uppskattad. Träning för Canada –ja jo, alla gånger ;)

Canada på tåget

Maximus

Helgen gick bra sedan och måndag morgon var vi hemma igen. Har helt oförskämt tagit sportlov denna vecka och dagen idag har spenderats i skidbacken.
Må så gott mina vänner, livet är nu!

Fortezza. Operationen gick bra. Över 10 STORA urinstenar plockades ur henne och hon har nu ett stort operationsärr på magen. Trött och lite ur balans, men hon är snart sitt gamla vanliga jag.

Ikväll tar vi tåget ned till Enköping, jag, Maximus och Canada. I helgen har Hundterapeut klassen steg 6 i sin utbildning. Fördjupad etologi står på schemat.

Annars då…  Canada har förändrats. Det är precis som om hon vaknade och verkligheten slog henne. Snö fick nog av henne en dag och hon fick en ordentlig tillsägelse. Vi var i helgen hos Karina och Rasmus (Night trail – hennes uppfödare) och hon fick träffa sin mamma och två systrar. Hon fick veta var skåpet ska stå och dagarna efter kunde jag nästan se henne fundera över sista dagarnas incidenter och vad de innebar. Sen har hon varit så lugn så lugn – nästan så jag varit orolig att något varit fel. Men det är nog bara så, hennes gröna valpkort hade sin sista giltighetsdag och hon fick lära sig att man inte kan bete sig HUR som helst. Tillsammans med våra ”time out” så har vi helt enkelt fått lite ordning på damen.

Så nu har vi en lite tillbakadragen och lugn Canada. Men jag tror inte annat än att hon kommer komma igen, för hon har riv och mentaliteten att vara störst, bäst och vackrast. Hon håller just nu bara på att lär sig HUR man förvaltar den på bästa sätt.  Att vassa armbågar inte är lösningen utan man måste vara lyhörd och flexibel. Häromdagen låg hon i hundgården på en av kojornas tak och blickade ut över hundgården och de andra hundarna – blott 5 månader gammal och på allra bästa platsen i hela hundgården.

Hon kommer bli bra Canada – när hon mognat klart. Hon har potentialen att bli en stark och trygg hund. Rätt vägledning så – hon har nog annars lika stor potential att bli en riktigt problemhund. Alaska gör en otrolig insats med Canada. Hon jobbar och jobbar med henne, tydligt, mjukt och tålmodigt. Är fantastiskt att få se och ta del av.  Med Alaska´s fingertopps känsla, min kunskap och övriga hundarnas insatts – då har Canada nog ganska fina förutsättningar =)

Alaska

Alaska

En dag i veterinärens tecken. Började hos Åre veterinärerna med Alaska och Fortezza. Alaska röntgade sig käke för jag vet inte längre vilken gång i ordningen, 7-8 gången? Läkningen hade fortsatt som den skulle och det såg bra ut.

Så nu är det 6 månader till och SEN ska hon vara bra igen. Men under uppsyn får hon vara med de andra hundarna igen och lite lugn lek och bus under kontrollerade former ska gå bra. Så sakta men säkert.

Fortezza har för fjärde gången blod i urinen (behandlat henne tre gånger med antibiotika) och nytt urinprov lämnades in hos Åre veterinärerna som sedan skickades oss raka vägen till Östersundsdjursjukhus. Där väntade ultraljud, en mycket trängd och rädd Fortezza lades på rygg och rakades på magen. Höll hennes huvud mjukt och hon såg rädd rakt in i mina ögon, låg blixtstilla och jag kan lova hon sa ”- Ok matte, men bara för din skull”.  Hon uthärdade det hela som för henne var en stor kränkning och övergrepp utan ett ljud och jag led med henne.

Urinstenar  1,5 cm stora fyllde hennes urinblåsa. Klart hon har haft ont. Klart inga antibiotikakurer hjälper.  Operation bokades in genast och på onsdag ska de operas bort. Blodprov togs och hennes värden var dåliga. Min älskade sessa.

Maximus blev halt efter lördagens dragtur och visade stelhet i bakpartiet. Precis innan vi stack ut pratade Frida (Snö´s rehab tränare) och jag om att det är i hans ålder man kan börja se artros och att man lätt glömmer att de faktiskt åldras. Mycket märkligt.

Maximus är väl värd en massage i alla fall och imorgon har jag bokat tid för honom, han ska få en ordentlig genomgång på Åre Rehab, efter Snö har fått sitt sim och vibrations pass.

Så vi kämpar på här uppe på vårt hörn, försöker att inte tänka så mycket på allt utan blicka framåt och mot gladare dagar.

Fortezza vid Enköpings golfbana för två år sedan

Tack alla ni för de fina ord ni lämnat här i bloggen, NI är fantastiska!

Ibland slår det mig, lite för ofta. Att de alla kommer dö ifrån mig. Hela min ”hundfamilj”, för de är verkligen min familj. Jag funderar oroligt på hur mitt hjärta och själ ska kunna rymma så mycket sorg.

Hamnade med en massa fotoalbum då vi rensa ur bokhyllan och bland de sista albumen som jag tittade i var Diesels. På ett ögonblick var jag tillbaka till den där ödesdigra kvällen och tårarna stred i en jämn ström över mina kinder. Smärtan nästan precis lika intensiv som den där hemska hemska kvällen. Ush och fy, inte ett dugg har tiden läkt några sår när man sitter där – angripen av sorg och slagen av livets orättvisa. Ush och fy.

Detta ska man genomlida om och om igen. Hur, hur är det möjligt för mitt hjärta och själ att uthärda det? Hur ska all den sorgen rymmas?

 Tanken slår mig allt för ofta och jag kramar om dem extra, viskar en tjatig gång till i deras öra att de är världens bästa. Försäkrar mig om att det vet precis hur mycket jag tycker om dem, vilka fantastiska själar just precis de är – för en dag är de bara borta och man vet aldrig om man hinner säga allt det där.

Det har Diesel lämnat efter sig –ett oerhört behov av att alltid låta hundarna veta hur fantastiska och speciella de är. Inte förstår de ord, men de missar inte värmen, kärleken och tryggheten i mina ord.

Viskar dagligen i deras varma åh så goa öron – Matte älskar dig.

Saknad. Diesel.