Sju polarhundar, en grekisk prinsessa och en äventyrslysten jänta.

Nu är vi igång! I måndags hade vi första sim passet på Åre rehab med de fem hundarna som är tänkta att tävla denna säsong och förhoppningsvis genomföra Polardistans. Att inleda höstträningen med simträning är skonsam på hundarnas kroppar och ett ypperligt sätt att bygga muskler och få igång konditionen utan att riskera skador.

Is vilar i min famn mellan ett av sina pass

Så det blir 2 simträningar i veckan med busarna. Är lite meck med det hela, släpet ska kopplas på, hundar lastas in, sen simmas de i tre pass vardera. Väl hemma igen ska de blåsas och torkas. Så de tar en halv dag varje gång. Men det är KUL och hundarna verkar gilla sin nya träningsform. Det är väll Frost som har vissa åsikter om det hela, men de var ganska väntat också ;)

Frost visar sin glädje ;)  Här med goaste Emma som hoppade i idag för att hjälpa Frost lite när jag inte var i poolen.

Ängla

Is, simmad och klar. Ylar ut av lite sin uppspelthet.

Vet ni vad jag gjorde förra veckan? Det har varit ganska mycket ett par veckor nu och jag stressad. Jag tömmer brevlådan på väg in till Järpen, blickar snabbt igenom posten och framme vid Ica så knölar jag ihop de öppnade kuverten och posten som skulle slängas. Tar med mig dem till ingången vid Ica där en soptunna står. Men jag slänger inte det i sopporna jag heller. Nej,  jag går fram till brevlådan och med mycket möda knölar ned skräpet, en tant kommer ut från Ica och tittar väldigt konstigt på mig. Jag tänker för ett ögonblick, har hon aldrig sett någon posta brev förut eller? Vänder samtidigt blicken till mina händer och ser dem trycka ned de sista ihop knölade brevet i den gula postlådan. Men hallå!?! Hur tankspridd får man vara? Inte konstigt att hon titta fundersamt på mig.

De roliga i kråksången är att breven som jag öppnat och sedan knölat ihop och lagt i postlådan, de kommer med posten några dagar senare. HAHA! Hur underbart knäppt är inte det?

Ja ni, jag säger inge mera. Jag borde inte jobba så här mycket.
Men sista veckorna har varit roliga också, har startat upp en instruktörsklass och hundterapeutklass i Enköping, har påbörjat en SUPER intressant utbildning och äntligen kommit igång med hundarnas höstträning. Imorgon börjar 14 elever sin instruktörsutbildning här i Bonäshamn utanför Åre, är riktigt laddad och ser framemot att få träffa dem alla. Lika spännande varje gång man får starta en ny klass och veta att ett helt år tillsammans med dem väntar. Jag älskar mitt jobb, jag gör verkligen det.

Snö, ja hans rehab är mödosam och långsam. Men går framåt. Jag ska skriva och berätta lite mer om det nästa gång, var längesen jag uppdaterade er på det.

Efter att gjort en omfattande över analytisk psykologisk utredning på Canada och funderat på tusen orsaker och effekter, så kom jag sen bara på det i bilen häromdagen. Hon är uttråkad. Rätt och slätt, inte mer komplicerat än så.

Vi tar det från början. Canada flög på Alaska när hon började löpa, det var väntat. Canada är tusenfalt starkare än Alaska mentalt, jag visste att det bara var en tidsfråga innan hon skulle syna Alaskas bluff om att vara högre rankad än henne och som på beställning skedde det vid hennes första löp.

Alaska la sig platt, glad för den tid hon fick bestämma och fostra Canada och nu fullt nöjd att fortsätta sitt bekymmersfria liv i lägre rang. Men Canada hon var inte nöjd, nej hon fortsatte hoppa på Alaska. Oprovocerat och bakifrån, till Alaskas stora förtvivlan.

Kom snabbt på att Canada faktiskt tyckte det var roligt, hon led aldrig några förluster och det sved aldrig att slåss med Alaska. Visst blev matte tvär på henne, men sånt kan man skaka av sig. Vinsten var desto större, man fick igång en jäkla cirkus och allt kretsade kring henne för en stund.

Kulmen kom någon vecka senare när Alaska fick undantaget att sova mellan mig och Tobbe (första och förmodligen sista gången) då vi tyckte lite synd om henne. Vaknar av att jag har två tikar i fullt slagsmål ovanpå mig i sängen.  Mitt hjärta stannade vill ja lova och sedan var det ett adrenalinpåslag utan dess like.

Så här kan de inte vara, kan ju inte ha en hund som mitt i natten flyger på en annan hund som sover, MELLAN sin matte och husse. Vad fasen är de för fel på hundskrället. Stora psykoanalysen startar och hundpsykologen Sandra använder alla analysmodeller hon känner till och några därtill.

Man blir blind för sina egna hundar, hjärnan verkar tydligen inte fungera då och man blir alldeles för arbetsskadad och tar till analysmodeller efter alla konstens regler  även när problemet faktiskt var ganska enkelt.

Hon är uttråkad och en smart tjej, så hon löser det där själv. På mindre önskvärt sätt för både mig och framför allt Alaska. SÅ. Nu har jag med mig båda tjejerna ned till Enköping under en veckas arbete. Canada går i ledarskap och slyngel bootcamp, det är benhårda rutiner och regler som efterföljs av envishet och konsekvens från mig. Hon får jobba sig trött med dagliga nosövningar och hjärngympa.

Alaska däremot, hon har inte förlåtit Canada. Hon vill faktiskt inte ens vara i samma rum som henne.  Levnadsglada Alaska är ledsen och jag tror faktiskt till och med sårad. Men jag hoppas och tror att tiden får läka de såren.

Så igen mina vänner så lär man sig,att inte krångla till det och att det ofta är enkla medel som hjälper. En unghund behöver tre saker: Kärlek. Arbete. Regler.
Några unghundar mer andra mindre.

 Is som var-  och Tö som fortfarande är unghund har varit så enkla så, testar bara lite, ifrågasätter mindre och tillfreds med enklare aktivering. Så kommer en annan ung dam efter dem som kräver betydligt mer, matte hängde inte riktigt med i det. Hon påminner väldigt mycket om en annan hund jag känner, Frost heter han, och det säger en hel del ;)

Tjejerna var igår med mig i huvudstaden, det var två otroligt duktiga tjejer som gick i storstadens tempo och liv utan att dra i koppel och med stor följsamhet. Såg på dem och stoltheten välde nästan över och jag kände mig bara så himlans lycklig.
På lördag tidig morgon bär de av till Borlänge, ska börja en Etologiutbildning där med bland andra Lars Fält som lärare. Första helgen av fem. Ser så vansinnigt mycket framemot detta.

Flickorna i huvudstaden igår, så coola och lugna i den stökiga miljön.

Canada var lugnet själv och uppvisade överraskande lugn och självsäkerhet. När jag skulle fotografera dem tyckte hon de tog för lång tid och lade sig helt avslappnat ned...

....bredvid en hårt trafikerad väg, svårt att tro faktiskt

Ett utdrag av utbildningens innehåll, what´s not to like!? =)

” Vad är etologi och beteendeekologi? Hur studerar man beteende? Tinbergens fyra frågor. Rädsla som viktig biologisk funktion. Skillnader i inlärningsförmåga mellan arter. Evolution av inlärning. Genetiska nedärvningsmodeller. Rasbildning. Inavel och släktskap. Naturlig selektion – artificiell selektion. Avelsinstrument. Beteendegenetik – spännande forskning i sin linda.  Hundens ursprung och släktskap med vargen. Är det relevant att jämföra dagens hundar med vargen? Vilka är likheterna och skillnaderna? Social struktur och kommunikation. Ledarskapsmodeller.”

Flickorna under mammas köksbord

Jag borstade, hon grät, jag blev svettig, hon blev olycklig. Vi tog till saxen. Nu är Alaska ett litet lamm.

Min bror frågade undrande vems hund det var när hon mötte honom glad på uppfarten, Alaska säger jag, Nej men allvarligt säger han, Jo säger jag, Nej men seriöst vems hund är det där, säger han.  ALASKA!

När Tobbe kom hem frågade han inte vem det där var, han sa ”Vad är det där för något?”

Lilla goa Alaska. Men vi har vant oss nu och på ett sätt passar den nya frisyren henne bättre, hennes lätta steg och smidiga sätt. Glad som en lärka och sprallig som få rusar hon nu runt i ”strumplästen” och är hur nöjd som helst.
Pälsen växer ut igen, lagom till vintern.

Before

After

Sen fick hon sova i sängen hela veckan, hon de var sååå mysigt att ha henne nära nära!

Randi Tillung har skrivit en sådan bra text som jag ville dela med mig, tänkt jag ska göra det länge men inte blivit av. Här kommer den!

Problemhundinstruktörers fula knep
-Första hjälpen för instruktörer med mindervärdeskomplex
Text: Randi Helene Tillung

• Utnyttja ”främmande-effekten” och späd eventuellt på med lite obehag: Hunden är alltid mer avvaktande gentemot främmande. Ta hunden från ägaren och låt ägaren titta på. Kör några träningspass med den och visa ägaren hur lätt det är att få ordning på hunden. Berätta inte för hundägaren att du använde de äldsta knepet som finns. Om du är i ”straff tagen” kan du utnyttja ”främmande-effekten” full tut. Ätt några obehagsåtgärder som gör att hunden blir ännu mer avvaktande.

Berätta inte för hundägaren att avsikten med detta är att få hunden rädd och att det finns risk att den kan bli rädd eller aggressiv i liknande situationer.

• Begränsa träningen till en eller få platser så att du inte behöver tänka på generaliseringen (dvs att hunden ska klara av samma saker på olika platser).

Förklara inte detta för hundägaren. Det ser alltid mer imponerande ut.

• Utnyttja att hunden blir trött. Använd gärna massor med kraftiga stimuli som gör hunden överväldigad (flooding). Till  exempel kan du låta en hund som gör utfall, upprepande gånger passera en hel rad hundar. Trolleri” Efter ett tag slutar den att utagera.

Berätta inte för hundägaren att det beror på att hunden är trött och att flooding kan leda till att hunden blir värre i andra situationer. Detta ser också väldigt stiligt ut!

• Utnyttja hundägarens osäkerhet. Berätta för honom att allt handlar om att han måste bete sig som en ”ledare” mot hunden i allt han gör. Säg att hunden hela tiden strävar uppåt för att komma högre på rangskalan och att minsta felsteg leder till att hunden genomskådar honom. Kör gärna på med oväsentliga och icke vetenskapliga detaljer, som att hunden ska äta sist samt påstående om att hundar bara kan lära av dem som är högst i rang.

Berätta inte för hundägaren att detta bara är rena fantasier, baserade på antaganden och kvasi-etologi.

Du har nu lyckats göra dig själv till en guru och hundägaren har nu tryckts ned i skorna. Detta får dig att känna dig duktig och hundägaren har hamna i ett beroendeförhållande.

Naturligtvis lyckas inte hundägaren med någonting när han kommer hem, så då måste han boka en ny lektion, och han kommer nu att tro att det alltid är hans eget fel om hunden gör något ”fel” eller att inlärningen går långsamt. Du kan till och med dra det så långt att du kan få hundägaren att tro att hans hund jagar fåglar för att utmana ledarskapet! (Avslöja för allt i världen inte att han har en ras avlad för fågeljakt)

Risken finns att hundägaren blir irriterad på dig. Därför är det smart att göra det hela med charm. Om det inte faller dig naturligt: anmäl dig till charmskolan nästa termin. Du har nu uppnått status som karismatisk guru-instruktör. Världen ligger för dina fötter.

Denna gången skulle jag med. Punkt. De reser korsan och tvärsan utan mig, nu skulle jag inte lämnas hemma. Spelade ingen roll vart vi skulle, med skulle jag.

Så jag lade mig och vaktade all packning redan kvällen innan, sen var det ett väldigt vankande av och an innan det närmade sig dags för avfärd. Jag såg till att tränga mig ut genom dörren och snabbt in i bilen, lika gärna sitta där och vänta som någon annanstans.

Sen kom första bakslaget, jag fick inte bagage utrymmet för mig själv. Klart en av de där malamuterna skulle sitta där också, och förstå min förfäran när jag insåg att det var den där stora klumpiga, hårbollen Tö som helt saknar vett och etikett som skulle kampera hela bilresan upp med mig. Varför de inte kunde klämma in honom i de där släpet de har, det kan jag för mitt liv inte förstå.

Efter 16 timmar i bilen kom vi äntligen fram, jag hoppade ur, sträckte på benen, drog några djupa andetag och började fundera på vad vi skulle här och göra? En parkering mitt ute ingenstans.

Jag borde ha börjat ana oråd när klunsarna (malamuterna) fick på sig väskor. Men ok ok, jag är mångsidig, jag gillar att vara i naturen, är roligt att röra på sig, visst kan jag väll ta en långpromenad här. Härligt att klunsarna bär med sig fika till mig och matte – ganska smart tyckte jag faktiskt vid närmare eftertanke. Förstå min förvirring när matte hänger på MIG en sån där väska, mig, jag en dam med stor värdighet. Skulle jag bära en väska? Åt vem? Varför? Något måste blivit fel?

Förstod sen att det var min mat i den där väskan och jag behövde bara bära den till fjällstationen sen slapp jag den resten av turen. Så ok då.

Efter en lång promenad kom vi fram till en sjö och där väntade en båt på oss, jag klev skeptiskt på båten och började oroa mig för vad jag egentligen gett mig in på??

Tillsammans med dom DÄR pajasarna!!

Förstod sen att detta inte var en vanlig långpromenad, jag skulle inte komma hem till min soffa till kvällen. Jag skulle kampera i ett litet rum...

Tillsammans med de här hårbollarna. Suck.

Tycker bilden talar för mina åsikter kring detta, ja menar visst de är inne hemma med. Men inte så många samtidigt.

Fick sova i mattes säng i alla fall, tur de för klunsarna var ju överallt och den där Frost – han kunde inte sluta fisa på hela natten, så osmakligt.
Vaknade pigg och utvilad morgonen efter och kände mig äventyrlig, påminde mig själv om att jag faktiskt är kommer från Greklands gator och nog mycket tuffare än alla de där klunsarna tillsammans. Nu skulle ut på äventyr och jag var redo! Jag slapp väskan och var nöjd med det.

Verkade som vi skulle upp på något berg, gud vet varför, men jag knallade på. Fick gå lös en del och fick briljera med min smidighet jämte de klumpiga klunsarna. Jag fick vila i mattes knä och jag fick äta människomat, så det kändes riktigt bra.

Vilar i mattes knä

Jag gick hela vägen upp till toppstugan och somnade skönt på ett liggunderlag. SEN, skulle vi gå ned igen!! De kom alltså ingen bil och hämtade oss, utan vi skulle GÅ ned igen. Inte smart att gå upp då från början tycker jag. Förvånade mig inte att klunsarna inte ifrågasatte påhittet, men att matte tyckte detta var en bra idé det förstår jag inte.

Jaja, då fick jag väll gå ned igen då. Man är ju inte en gnällspik.

När vi tog fikapaus tänkte jag passa på och vila lite i alla fall, men seriöst. SERIÖST. Hur är det tänkt att få skönhets sömn på dessa stenar?!? Saknade min säng oerhört. (läs: matte och husses)

När vi hade omkring 1/3 kvar till fjällstationen så fick jag jätte jätte ont i tassarna. Jag hade dessutom en väldig träningsvärk och jag funderade på om jag skulle påminna matte om att jag var en 8 årig dam – som inte var gjord för de här. Men sen kom jag på att jag insisterat på att följa med.

För den delen verkade Michelle (matte´s syster) har ganska ont med och hon gnällde långt mer än jag, så jag kämpade på. Husse bar mig ibland över bäckar och stora stenpartier, ja ja vet. Sååå nedvärderande och jag brukar verkligen inte låta mig lyftas – men jag var sååå trött och husse lovade att inte säga något om det sen.

Förstå min lycka när vi äntligen stannade för att ta lunch, jag somnade som en stock. Jag och Michelle.

Äntligen hemma somnade jag innan alla ens kom in i rummet och sen sov jag 16 timmar sträck. Vaknade med en oerhörd smärta i tassarna. Blev utburen för att kissa – var som tusen nålar i tassarna när man gick. Hörde matte prata med de andra om att jag nog behövde åka hem med mina onda tassar, sagt och gjort. Vi åkte hem en dag tidigare än planerat.

Fick mina tassar noggrant och ordentligt tejpade och sedan var de som att gå på moln igen. Skulle få åka i husses ryggsäck om jag ville, men de gick så bra så att gå ändå.

 Inte min ljusaste stund

Kände mig riktigt hardcore där jag gick på leden i mina tejpade tassar, utan att klaga och med svansen högt. Släng er i väggen klunsar! Jag är ganska tuff ändå jag.

Liggunderlaget var lyxigt efter tuppluren på stenröset

När vi bara hade ett par km kvar till bilen skulle helt plötsligt jag gå med Michelle. Hon tog mitt koppel och matte sa skämtsamt att om jag drog skulle hon säga till mig på skarpen, för jag drar aldrig någonsin i kopplet, varför skulle jag? Det är ju obehagligt! Men nu var det så här, Michelle gick sååå långsamt. Jag hade ju ändå tejpade tassar och trötta 8 åriga muskler, Michelle är ung och vital och hade skor på fötterna! Vad var problemet? Så jag var tvungen att dra i kopplet, vi kom ju inte fram annars! Så ytterligare en ”Fortezza” princip som bröts. Först klövjeväskan, sen att bli buren, sova på stenar och nu detta – behöva dra i kopplet!

Mina "skor", dem gjorde matte och husse bättre än jag någonsin kunnat tro. Var supersköna! Kanske kan ha såna i vinter här när de blir så där satans kallt? Not to my self:  Fråga matte om det.

Summa sumarum, det var väll roligt, men springa upp och ned för berg, sova på stenar och gå i timmar, jag lämnar de där dumma påhitten till klunsarna i framtiden. Var kul att få klättra berg och få gå på äventyr, men tro aldrig annat, än att jag föredrar min soffa, säng och bekväma liv ;)  /Fortezza

Mattes kämpe!

Total dimma fick oss att vända 200 meter från toppen.  Tö trodde Frost var en löptik, Fortezza´s tassar fick ta stryk, Michelle fick uppleva en helt ny dimension av skavsårs smärta. Vi hade ett ”tjata sönder skämt” och Frost slog prutt rekord.

Ja de skulle väll kunna summera det hela ganska bra. Fortezza ville absolut följa med, redan kvällen innan var hon orolig och nervös, denna gång skulle hon prompt med. Åh klart hon skulle få det. Hon ska faktiskt berätta alldels själv om sin tur i nästa blogg inlägg.

Vi hade även med oss Frost, Tö och Michelles tjejer Ängla och Himla. Frost och jag är ett inkört team och han briljerade under hela turen med sin erfarenhet och kunskap om att gå på tur. Man kunde faktiskt nästan höra honom sucka ibland åt Himla´s fjantiga och totalt bångstyriga beteende, nu var de faktiskt och jobbade. Då ska man bära sin väska med stolthet, man ska gå bakom när man blir bedd om det och framför när man behövs - för att hjälpa till att komma uppför. Man ska inte dra i kopplet och man ska se till att sin förare hänger med och arbeta tillsammans. Allt detta kan han och vet PRECIS hur det ska gå till. Älskade älskade Frost, han var såå duktig.

Frost fick även utstå Tö´s ungdomliga hormoner. Canada hade nämligen gått med Frost i hundgård sista veckan då hon löper och han är kastrerad. Så Frost luktade goda goda Canada. Tö visste inte vad han skulle göra med denna fantastiska lukt och med sina egna tonårshormoner som sprutade. Så han uppvaktade Frost, han pussade på Frost, han försökte betäcka Frost.

Och Frost han bara vände bort huvudet, han gick ifrån Tö, han ignorerade Tö. Han hade så mycket mer tålamod än jag någonsin ens kunnat tro att han besatt. Det var faktiskt rörande att se denna förvirrade unghund göra sådana stora övertramp på sin flockledare och mötas av sådant tålamod och förståelse. Frost har verkligen vuxit in i sin roll som ledare över flocken. Han såg Tö för vad han är, en ung och förvirrad ungdom och mötte honom på ett imponerade sätt.

MEN tro inte annat än att till slut tröttnade Frost på Tö´s ihärdiga uppvaktande. Efter 3 dygn, och då menar jag dygn, då Tö flertalet gånger under natten väckte Frost med sina närmanden och Tö inte lyssnat till Frost dova morrningar om att backa. Ja då låg Tö till slut som en liten våt fläck på golvet, efter Frost med besked dängt honom över halva rummet och sagt nu är det nog.

Tö lugnande sig efter det, men kunde ändå inte låta bli att ibland försöka sig på några närmanden. Frost valde att lugnt morra åt honom och Tö backade.

Tö med "Töblicken", kan man se mer go ut? Här har han precis fått på sig klövjan vid parkeringen och är redo att ge sig av på sin första tur.

Frost var kung under hela turen och ledde oss fram genom stenrösen, genom dimma och branta partier. Han fick dock ett litet ”meltdown” då vi började närma oss toppen och han mestadels gått längst fram och uppför i 7 timmar. Leden var inte längre helt lätt utstakad och han fick svårt att veta vart han skulle ta sikte för att fortsätta framåt i rätt riktning. Han började svaja ut åt fel riktningar och ta ogenomtänkta beslut gällande vägval. Jag peppade honom framåt men till slut så verkade han få hel kortslutning i huvudet. Han tittade bak på mig, skrek rakt ut som bara Frost kan och bad bedjande om hjälp, ”Ja vet inte vart vi ska längre Matte”. Han fick gå bakom en stund och sedan var han fit for fight för att gå fram igen. Den hunden alltså, han är något alldeles speciellt. Han är så mänsklig och verkar förstå vart enda ord man säger till honom.

Frost valde även att ha ett pruttkalas under turen, han pruttade högt och ljudligt under HELA vår vandring och det var väll mindre kul att gå bakom honom upp för berget. Räknade faktiskt hans pruttar sista dagen då vi gick tillbaka bilen. 1,5 mil och 66 pruttar. Underbart, mmm.

Tö gick med Tobbe och jag vet inte vem av dem man ska vara mest impad av. Tobbe besitter ett avundsvärt tålamod, något unga Tö på sin första vandring tacksamt tog emot.  Mycket tack vare detta så gjord Tö en imponerande första klövjetur, lärde sig både gå bakom och att bära väskan på ett smidigt sätt.

Tobbe och Tö vid lunchpasuen på väg upp på toppen

Tö drog som en tok sista kilometrarna till fjällstationen efter toppturen, efter två dagar av intensiv och tung vandring var vi alla trötta och slitna. De skulle vara så lätt att bli arg och skälla på hunden (ja vet, för jag har gjort det) när hunden drar som en tok och varenda muskel värker. Men Tobbe gick tyst bakom Tö och sa bara att ”Han har varit så duktig hela dagen och gått bakom nedför berget, han är också trött nu. Jag vill inte ställa krav på honom som han inte kan klara av”. Hallå, har jag världen bästa kille eller?!

Tö och Husse vid lunchpausen på väg ned från toppen, lika trötta båda två vad de verkar som. En liten sovstund tillsammans gav energi!

Säg de inte till honom, han blir så skrytsam då ;) Men han har ett imponerande handlag med hundarna. Utan en endaste kurs eller utbildning i ryggen så lär han hundarna saker daglien på ett skickligt sätt. Han liksom bara har de i blodet, pedagogiken, tålamodet och förståelsen för hur de fungerar.

Vårt ”tjatasönder” skämt då, jo det heter ”Alfaval”. Ni vet vad en alfarullning är va? Ett dumt påhitt där man tror att man ska vinna ledarskap genom att rulla hunden runt på rygg. Men de vet ni ju alla att ledarskap vinner man på HELT andra sätt. Ja i alla fall, så fanns de en man som sa till Michelle en gång att han tränade sin hund till att blir en ”Alfatik” genom att låta hunden få välja väg och riktning när de var ute och promenerade. Jag tänker inte ens kommentera hur dumt DE är.

När man är ute och klättrar berg med hund är det ibland de absolut smidigaste att ha hunden framför sig och låta hunden få välja vägen upp, de vet ofta bästa framkomlighet och smidigaste vägvalet. Vi kunde inte nog många gånger säga att nu gör min hund ett ”alfaval”, eller göra fjortontusen varianter på de skämt teamat. Vi hade väääääldigt roligt åt detta   Speciellt mot slutet av vandringen när vi var grymt trötta och två vissa tjejer var oerhört fnittriga ;) Vid närmare eftertanke har nog Tobbe ganska bra tålamod med ”övertröttafnittriga” tjejer också ;)

Lite bilder mina vänner...

När vi klev ur toppstugan på morgonen möttes vi av denna dimma. Fick oss att behöva vända nedåt igen, endast 200 meter från toppen. Jag har varit uppe förut så det gjorde inte sååå mycket, men tyckte synd om Michelle och Tobbe som gjort hela kraftansträningen för att sedan gå miste om toppen.

Toppstugan där vi spenderade natten. Här står Frost och Tö redo för att börja nedstidningen.

Längre ned lättade dimman och sikten blev bättre. Tö och Himla fick gå lösa en bit ned, dem ni ser i bilden.

Ni ser berget på andra sidan och leden som ringlar sig upp, de berget är man tvungen att ta sig upp för, för att sedan gå ned på andra sidan för att komma tillbaka till fjällstationen. Bilden ger en ganska bra uppfattning om hur mäktigt och stort det är och vilken prestation de faktiskt är att ta sig till toppen.

Nöjd med min egen prestation, fick faktiskt ingen träningsvärk och inga skavsår. Gott bevis på att man faktiskt är i form ;) Jag gick med Frost och den mesta tiden även med Ängla, som var en hejare på att gå bakom.

Trött Frost

Frost å ja