Åtta polarhundar och en grekisk prinsessa

Döden är märklig, svår att förstå, ogripbar. Många tankar har farit kring i mitt huvud sista tiden och jag inser vilken enorm skillnad det är på just döden.

Med Diesel så rycktes han ifrån mig utan någon förvarning, utan att hinna säga hejdå eller förbereda sig. Våldsamt, smärtsamt och brutalt försvann han ifrån mig när tåget rusade in i honom en oktoberkväll i mörkret.

Med Fortezza är det precis tvärtom, det är långsamt. Plågsamt på ett helt annat sätt, man greppar efter varje ögonblick tillsammans och framtiden känns mörk och fylld av rädsla.

Det är en skrämmande tanke att veta att någon man älskar högt och innerligt är på väg att lämna en, på väg någonstans man själv inte förstår vart det är. Att det sker precis framför ögonen på en och man inget kan göra.

Fortezza på stranden till Kallsjön i sommras..

Jag har fått ett sådant oerhört stöd från familj och vänner, så många kloka ord, värmande mail, telefonsamtal och sms. Det har hjälpt enormt.

F sa till mig att det är ju en gåva att få sörja tillsammans med henne, att få känna alla de känslor man känner och tala om dem för henne. När jag insåg att det var ok så blev allt lite lättare. Att man ska känna precis det man känner när man gör det, är man ledsen så var ledsen, är man glad så var det.

Att försöka maskera min sorg, ledsamhet och ångest är bara dumt, Fortezza ser ju rakt igenom mig. Så jag delar den med henne, på ett tryggt varmt och egentligen ganska makabert sätt går vi igenom detta tillsammans.

Nätterna har som blivit våra, när det är tyst och mörkt. Tankarna går inte att skjuta undan. Jag gråter förtvivlat i hennes päls, stryker och stryker henne över huvudet. Men jag skrattar och ler tillsammans med henne också, minns allt roligt vi gjort, allt tokigt, vi går igenom de tio åren och minns tillsammans. Vi hedrar hennes liv.

Hon har varit det enda beständiga i mitt liv, de konstanta. I mina mörkaste ensammaste stunder har hon funnits där, legat tyst bredvid och andats tillsammans med mig. Det är en kärlek som inte går att beskriva, att sätta ord på. Vi har gjort en resa tillsammans under en väldigt föränderlig tid i mitt liv, hon har varit med när jag blev vuxen.

Jag och Fortezza 6 månader gammal, på Chania flygplats - redå för att åka hem till sitt nya hemland. Jag blott 20 år gammal.

Jag ber även om förlåtelse, för att jag inte kunnat göra mer, att jag varit så dum och oklok i början. Jag talar myndigt om för henne att allt dumt jag utsatt henne för är inte hennes fel, det är bara mitt, min okunskap. Det känns så skönt att få säga det, att få be om förlåtelse, att få förklara. Så många har sagt till mig att jag inte ska känna skuld, men det gör jag och då måste jag även få säga förlåt. Det är mina känslor och de går inte att råda på, men att säga att jag är ledsen hjälper. Att säga att det var inte meningen hjälper. Hon behöver få veta det, jag behöver få veta att hon vet det.

Första kvällen tillsammans, hon 3 veckor gamal. Jag inte en susning om vad de innebar.. Men älska henne har jag gjort från första sekund.

Jag berättar också för henne vad hon är till grund för, hur otroligt många hundar som har ett lite bättre liv tack vare henne. Tack vare det hon gett mig, har jag hjälpt andra hundar och inte nog med det jag har utbildad andra som i sin tur har hjälpt andra hundar. Ringar på vattnet som alla började med henne – vill att hon helt säkert ska veta och förstå detta. Säger det flera gånger varje dag.
Det känns väldigt viktigt att få berätta just det, så att hon vet vilken skillnad hon gjort.

Jag har frågat om jag får ta en liten tuss av hennes päls och sedan lagt det i en liten ask. Så slipper jag skända hennes kropp när hon inte längre finns i den, då har jag bett om lov och gjort det då. Jag har ritat av hennes tassavtryck på en bit papper. Jag har tagit tusen bilder på henne på hennes favorit platser.  

Har myst tillsammans med Fortezza och Maximus i vår säng, pratat om gamla tider när det bara var de två. Vi har spenderat viktig tid tillsammans bara vi tre.

Har berättat för Idita vilken tur hon har som hinner få lära känna Fortezza. Och Fortezza har visat extra tålamod med henne – precis som hon vet.

Fortezza och lilla Idita..

Jag har bett mina nära och kära som känner Fortezza att tänka på henne lite extra, sända kärlek och värme. Spelar ingen roll hur långt borta de är, hon känner det, de vet jag. Vill att hon ska få uppleva så mycket av kärlek de bara går sista tiden. Veta att hon är älskad, omtyckt och speciell. Det känns nästan viktigast av allt. Och det är fint att få tid att det blir gjort lite extra.

Små ting som nog både är lite löjliga och töntiga, men det känns viktigt att fått gjort.  Förmodligen är de allra mest för mig, men hon ställer även upp på allt detta. Bara för att jag ska känna mig trygg och lite lättare till sinnet – för sån är hon för mig, en aldrig sinande brunn av tålamod och förståelse.

Fortezza i släden förra vintern, en sen januarikväll när vi tränade inför polardistans gjorde hon mig sällskap väl påpälsad i slädsäcken. På något vis har hon alltid varit ganska nöjd, även med mina upptåg, bara hon fått vara med mig..

F skrev även i sitt fina mail några ord som jag nog läser varje dag, de är betryggande
 ”Hon vet allt du vill att hon ska veta. Hon är stolt över att ha fått vara en stor del av din utveckling och hon förlåter dig för allt. För sån är hon!”  Kan inte läsa de orden utan att tårarna rinner..

Vi tar en dag i taget, tacksam för stunden vi har tillsammans just nu. Jag har förstått och accepterat att hon kommer lämna mig snart, men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Jag vet att den dagen kommer vara outhärdligt svår ändå. Den kan komma nästa vecka eller om några månader, de kan jag inte fundera på. Jag är tacksam för att jag hunnit försäkra henne om hur älskad hon är, hur viktig hon är och vad hon har bidragit med här i världen. De lugnar mig, vetskapen om att hon fått veta det.

Mamma sa att hon nog inte kommer kunna släppa mig om inte jag är redo. Att hon kanske hänger sig kvar här på jorden i oro för att jag inte kommer klara det. Så jag har sagt till henne att jag behöver lite mera tid, men jag lovar att släppa henne om hon lovar att komma att spöka för mig.

Hur makabert och märkligt det än är, så gör vi även detta, in i det sista, tillsammans. Hur fint är inte det…

Världens vackraste sessa, i skogen i sommras..

”You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have”

Alaska bröt käken två dagar innan jul, det blev akut operation och nu väntar 8 veckor med munkorg och flytande föda. Det är inte samma sidan på käken som hon bröt förra gången, utan högra sidan och nu väldigt långt bak, bara sista tanden som är på andra sidan brottet så att säga.

Canada kom i full fart emot henne och tog ett stadigt grepp över nosen på henne, så som när de ska uppfostra varandra. Det var ett ögonblicks verk, Alaska sa ingenting. Gick dock efteråt och knäppte med käken och jag insåg att det inte var som de skulle. Öppnade försiktigt upp munnen på henne och såg att alltsammans var helt av, kunde se käkbenet.

Klockan var sent och det var ohyggligt halt ute, veterinären 15 mil bort. Alaska sa inte ett ljud på hela resan dit, hon satt med huvudet i mitt knä och rörde sig inte en millimeter. Hon var utan tvekan i chock. Sedan följde en jul med smärta smärta smärta, hon hade så jävulusiskt ont och vi fick inte bukt med det. Hon åt morfin i stora doser och de kompletterandes med metacam. De enda som verkade lindra var fysisk kontakt, att vara nära, så vi turades om att klappa, smeka och stryka henne försiktigt över kroppen. Tredje dagen kom vi ur dimman och jag kunde skymta min Alaska där inne någonstans, hon hade varit helt apatisk och att få se lite liv i hennes ögon igen var en fröjd.

Givetvis är denna säsong uträknad för henne, så inga meriteringar, ingen polardistans. Orkar inte ens tänka på vad de innebär, en hund kort är för ett spann i min storlek av oerhörd betydelse när man ska köra långdisans.

Veterinären var helt ställd, hade aldrig varit med om något liknande, att en hund bröt käken alls, än mindre två gånger. Konstaterades att hon måste ha ett väldigt svagt skelett. Så nu kommer man vara konstant orolig för att detta ska ske igen, givetvis får man vara extra försiktig (vilket vi varit redan innan) och hon själv undviker oftast situationer som kan vara en risk  så hon vet nog med sig själv detta efter förra gången. Men vi kan ju inte sätta henne i en glasbur. Hon måste ju få vara hund.

Efter en minst sagt dramatisk julhelg, var det dags för ett sedan länge inplanerat veterinär besök för Fortezza. En seniorkoll, hon hade börjat få ansträngd andning och var svullen över halsen. Onda aningar sköt jag undan, är säkert en halsfluss eller luftrörskatarr eller nått.

Det var det inte, det var tumörer. Det var äckliga, hemska, parasiter i hennes hals som jag hade känt, som gjorde de svårt för henne att andas normalt. Blodprover visade på skyhöga levervärden och för lite både vita och röda blodkroppar. Cancern hade spridit sig i hela hennes kropp. Hon kan ha 2 veckor kvar, eller max ett halvår – det vet vi inte. Men hon överlever inte detta det vet vi.

Jag trodde jag fortfarande hade tid, tid att plåstra på gamla sår, att ge henne extra tid, att rätta till mina misstag. Att kompensera för ett hårt liv. Men nu har jag inte det och ett samvete tyngre än jag kan bära kväver mig. Hon har fått så mycket skäll, av mig, av omgivningen, av malamuterna. Hon har haft ett hårt orättvist liv och jag trodde jag hade tid ännu att rätta till detta.

Jag har haft henne i snart tio år, hon har alltid varit där. Genom pojkvänner, flyttar, sorg och glädje, hon har alltid varit där. Även i mina ensammaste stunder har hon trofast funnits där. Förlåtande som ingen annan för mina misstag och ibland orättvisa behandlande. Och nu ska hon lämna mig, hur ska jag överleva det?

Döden är konstig och jag har fullt upp att försöka hantera den. Fullt upp att klappa henne och berätta hur ledsen jag är för allt, att tala om att jag älskar henne mer än livet. Desperat be henne att inte lämna mig, att ge mig tid, att jag inte är redo. Hennes päls är konstant fuktig av mina tårar.

Jag vill inte att hennes sista tid ska vara så här, vill inte belasta henne med min sorg. Vill inte sörja henne när hon ännu är här. Men vet inte hur jag inte ska kunna göra det. Vet att jag borde göra det bästa av tiden som är kvar, vet att jag inte borde ta ut i förskott, vet att jag inte borde fundera på om det är två veckor eller tre månader kvar. Vet allt detta. Men jag kan inte, det gör för ont. Jag är för desperat att förlora henne.

Vet inte hur jag ska överleva detta, jag kommer givetvis göra det, men har ingen aning om hur. Vet inte hur jag ska kunna ta beslutet att nu ska du dö, nu ska du inte lida mera, vet inte hur jag ska kunna se henne i ögonen när hon försvinner, vet inte hur jag ska kunna andas igenom det.

Detta är så outgrundligt svårt, det gör så ont så jag kan inte andas.

”You never know how strong you are, until being strong is the only choice you have”

Vackra vackra Fortezza på Kallstranden i sommras

Två små kullsyskonen från Night trail har flyttat hem till oss. Från början skulle vi inte ha någon valp, sen skulle vi ha en, sen blev det två.

Detta är främst tack vare vårt nya boende, en gård med gott om plats. Länge har jag haft en dröm om att få arbeta yrkesmässigt mera med våra egna hundar, att anordna intima, personliga dragturer á la Sandra med turister. En eller ett fåtal turer per vecka, och  man då på dessa turer kan göra det alldeles speciellt och unikt. Erbjuda övernattning i vårat viltmarkscamp med badtunne och bastu bad på kvällen. Få lära känna hundarna och uppleva det alldeles underbara med att få köra hund, storheten, tystnaden, det själsliga. Ja personliga och unika turer helt enkelt i mycket liten skala, få göra det helt på mitt egna sätt.

Började räkna på hundantal och tro det eller ej vi har inte riktigt tillräckligt många för att genomföra vår lilla (faktiskt lilla, övriga i trakten som sysslar med liknande har 60-70 hundar) turistkörnings verksamhet.

Det var svårt att välja ut vilka två vi skulle ha ända in i de sista, men när vi väl kom hem med dem insåg vi att det hade blivit precis rätt. Båda valparna har jag köpt och de tillhör Team Snowquest, men hanen delar jag vårdnaden på tillsammans med Michelle.

Hanen har fått namnet Modig, ett namn som funnits med länge i tanken och första gången det var på tal var faktiskt när Frost kom till mig. Nu var tiden inne för en ”Modig” och namnet är verkligen hans, det har väntat på honom =) En ståtlig kille, med nyfikenhet och balanserat temperament.

Modig

Tiken har fått namnet Miss Idita. Idita från staden och långdistanstävlingen. ”Miss” för att Tobbe ville döpa henne till ett kaxigt hip hop namn, typ Miss Elliot, något jag inte alls tyckte passa så detta blev kompromissen =) Jag velade länge om jag skulle ta henne eller en annan tik, den andra tiken hade lite mer päls (vilket kan vara en förtjänst i utställnings ringen). Men den här tiken som jag nu valde, ja det är något speciellt med henne som jag inte kunde släppa. Hon talade rakt av direkt till min själ, och sådant kan man inte låta gå förbi.

Miss Idita

Hon är väldigt mjuk och kontaktsökande, försiktig, blyg och osäker ibland. Hon lär sig dock snabbt att komma över sin rädsla, hon behöver lite tid på sig bara. Jag kände väll helt enkelt att jag hade kunskapen att hjälpa henne bli trygg här i livet, och oroade mig för att hon skulle hamna någonstans där hon skulle bli missförstådd.  Typiskt mig, ja vet. Men hon är vacker som en dag och som sagt väldigt mjuk, så det kommer fungera väldigt bra med våra andra tjejer här hemma och det är ju en väldigt viktig faktor. Hon har verkligen glimten i ögat, en charmig tjej

Alla i flocken har träffat de små och de är så coola med dem. Trygga och språksäkra.
Canada har imponerat, hon tog emot valparna med öppna armar och har tagit dem till sig till 100%. Vilken supermamma hon kommer att bli. Hon ligger hos dem, vakar över dem, pysslar om dem och har oändligt tålamod med dem. När Miss Idita blir rädd för något finns hon genast där, är stark och trygg. Vid ett tillfälle var vi ute så Sam skrämde henne när han kom springande i hög hastighet. Hon pep in under bilen och låg där och kikade ut, Canada kryper in till henne och bara lägger sig där bredvid henne tills hon känner sig redo att krypa ut igen. Stark och trygg. Helt otroligt, jag älskar den hunden, hon är verkligen något alldeles speciellt.

Några bilder på de två små...

Miss Idita

Miss Idita

På upptäcksfärd!

Tålmodig Canada

Modig

Det här inlägget ska handla om Nebraska. Typ världens goaste, gladaste, modigaste, tuffaste tjej. Hon upphör inte att förvåna mig. Jag tror inte att hon en endaste gång bortsett när själva benbrottet ägde rum har gnällt.

Benmancheter, bollträning, långsam dragträning, simning, massage, böjövningar, ställa benet rakt övningar, ständigt petande för att hon ska lära sig stå rakt med benet,  kuperad terräng, plant underlag, uppför och nerför. Vi har haft blanade uppgifter i hennes rehabträning.

Balansbolls träning, massa bra balansövningar som stärker tusen små muskler i kroppen, och roligt tycker Nebraska!

I början höll vi emot bollen, men sen lärde hon sig balansera på bollen och föra runt bollen med framtassarna själv. Hon har även lärt sig att helt kliva upp på bollen och balansera.

Första gången i dragselen igen, med matte i släptåg =) Detta var jätteroligt att få göra och se. När hon fick lite tygnd på sig i selen så vart hon tvungen att sätta benet rätt under kroppen och använde det helt plötsligt korrekt. Jippii!

Nu börjar vi se ljuset i tunneln. Fick besked av veterinären på hundraelfte röntgen att nu har benet läkt, nu kan de inte gå sönder. Vad tror ni det första vi gjorde när vi kom hem? Hon sprang och sprang och sprang, sex månaders uppdämd ”springibenen” fick äntligen komma ut. LYCKA. Hon har sen busat och busat, med alla i flocken. Till och med Maximus och Ängla har hon fått med sig i sin lek. För sån är hon, sprudlande glad och omöjligt att inte ryckas med.

Hon har så mycket energi den här tjejen, så mycket jäklar anamma och sån skön inställning – ingenting är besvärligt eller omöjligt. Förstå vilken draghund, vilken kapacitet som inte får komma till sitt rätta.

Hon har haft sån otur, ja ni vet ju hela historien och sedan har hon dragits med långvarig infektion i benet och gick på antibiotika i över tre månader. Infektionen är borta nu, men de vågar inte in och ta bort plattan och skruvarna ännu, utan vill låta benet återhämta sig så det inte blir en ny infektion. Så till våren blir det operation för att få bort det. Det innebär att hon måste bo inne över vintern, då plattan i benet kan frysa och ge henne köldskador. Inte hela världen, bara lite mer meck för oss att hålla samman flockkonstruktionen med en till hund inneboende permantent.

Ja som sagt benet håller nu, det kommer inte gå sönder. Så vi behöver inte vara oroliga för det, eller för motion. Viktigt med uppvärmning bara. Så nu kommer vi till den spännande biten, hur mycket kommer benet palla med? Finns bara ett sätt att ta reda på det, låta henne använda det, låta henne dra. Testa oss fram. Nu vet jag att hon inte kommer bli någon långdistansare, en del säger att hon inte kommer bli en draghund överhuvudtaget. Men de känner inte mig och framför allt inte Nebraska.

Så vi fortsätter rehaben, bygger en stark kropp, mycket muskler och tränar rörligheten i lederna. Så ska hon så sakteligen få börja dra, så får vi se om och när benet säger ifrån eller om det går vägen.

Vårt mål är att hon nästa vinter ska kunna göra ett dragprov, 1 milen eller 2x3 milen (6 mil på två dagar).  Here we go!

Bus Nebraska som inte till stå fint på bild =) En vecka innan benbrottet.