Vilken dag vi har haft idag. Brutna klor, tappade spann, hundslagsmål och lite därtill. Sandra och jag skulle köra hundarna en sväng ute hos henne imorse. Båda körde trespann. Jag startar först och kör iväg en bit så vi inte ska komma för nära varandra och inväntar Sandra. Perfekt tillfälle för mina att träna passivitet innan start och kunna ligga i selar och linor. Så de gjorde vi.
Hör sen hur Sandra skriker från djupet av magen och strax därefter hennes spann komma springande med cykeln efter. De var heta i starten (såklart) och cykeln välte på något vis och Sandra tappa dem. Tur att hon inte gjorde sig illa!
Jag agerar instinktivt och springer för att stoppa dem, som
är på väg rakt emot oss. Hinner precis fram till
dem och Sandra likaså när jag hör hur mina satt
fart mot oss (givetvis), de krashar rakt in i Sandras spann och
så har vi sex (!!!) hundar som slåss med linor och
selar på, fastspända i varsin cykel. Imponerande snabbt
får vi isär dem och drar hundarna åt varsin
håll. Inga skador, en rispa i Helix öra och likaså
på Maximus läpp. Imponerande. Ok sa vi, trassla ur
hundar och linor och körde en sväng. I efterhand
när jag berätta för Michelle vad som hade hänt
och hos hade ögon stora som klot och undra hur fasiken vi
lyckats få isär dem och så smidigt
ändå. Vi är starka vi, Sandrorna ;) Men man
blir faktiskt sådär råstark när de
behövs och adrenalinet skjuter i höjden. Å så
har vi en del skinn på näsan tror jag =)
När vi kört en tur så gick vi in för lite
lunch, satte mina hundar utanför köksfönstret
där vi kunde se dem. Maximus var helkansig och så
lycklig, skutta runt och fick såna tokryck och hade verkligen
jättekul, helt för sig själv. Snö stod uppspelt
och titta på vad vanligtvis stora starka respektingivande
Maximus syssla med. Sen helt plötsligt hör vi hur han
börjar vråla i panik. Rusar ut och han ligger med tassen
i vädret. Tar in honom och Sandra konstaterar bruten klo.
Lyckligtvis är Sandra djursjukvårdare och skulle snart
börja jobba så jag åkte med henne in till
Västerort djursjukhus där han fick lugnande och hon
pyssla om honom och veterinären drog ut klon *ryser*.
När vi kom hem så la sig Maximus och sov genast.
Tidigare ikväll kom Michelle förbi med lite mat till mig
(lyx) hon lagat och Maximus kommer på vingliga ben ut i
köket för första gången idag. Frost tolkar
blixtsnabbt läget och Maximus svaghet, varpå han flyger
på honom. Frost är en sann oppurtinist, finns
chansen till något tar han den. Har varit hur lugnt som helst
mellan dem och inte ett slagsmål sen förra vintern
när de gjorde upp och Maximus givetvis vann. Jag borde
tänkt på detta, att hålla dem isär tills
Maximus blivit lite piggare efter de lugnande medlet. Finns
forskning och studieresultat på hur Alfahanen i en vargflock
lämnar flocken när den är skadad, ända upp till
5-6 månader och kommer tillbaka när den är stark
igen, flocken accepterar honom som ledare igen (de utser inte en ny
alfahane på upp över ett halvår när
alfahanen försvinner från flocken, är skillnad om
de blir ett maktskifte genom slagsmål, då det blir en
naturlig övergång till ny alfahane). Skulle alfahanen
stanna kvar som skadad/svag är chanserna stora att han skulle
förlora sin alfaposition till en starkare hane. SÅ med
detta sagt, Frost såg sin chans. Min miss att inte tänka
på de och ha dem isär någon dag eller
två.
Låter dem först slås då jag av erfarenhet
vet att med dessa två grabbar blir det absolut minst
skador då, samt att de får bli avklarat dem i mellan.
Men nu var vi inne i hallen och det var trångt, efter ett par
minuter inser jag att de kommer inte kunna lösa detta på
de trånga utrymmet och jag och Michelle tar isär dem.
Maximus har inte en skråma, Frost har lite rivsår bakom
örat. Så inga skador i princip.
Sen har jag och Maximus sysslat med att återvisa Frost till
sin plats i flocken och nu 4 timmar senare är det lugnt
här hemma igen. Frost på sin plats under sängen och
Maximus har demonstrativt lagt sig i sängen bredvid mig. Blir
nog lite morrigt här hemma ett par dagar men sen ska vi nog
vara tillbaka till det vanliga igen. Maximus besitter än
naturlig pondus och han har varit väldigt duktig med Frost som
varit väldigt provocerande mot honom och obefogat hoppat
på honom i ren trots förra vintern vid flertal
tillfällen. Han såg sin chans att kunna ta Maximus
i ett slagsmål. Men Frost förstår inte riktigt att
det handlar om så mycket mer än att vinna ett
slagsmål, som han flera gånger gjorde. Många har
sagt till mig att Frost är mycket starkare än Maximus
både mentalt och fysikt, han kommer ta över Maximus
roll. Men jag har alltid känt mig övertygad om att
Maximus kommer stå kvar som alfa här hemma. Frost
må vara starkare fysiskt och mentalt vassare men, men Maximus
är Maximus. Han är kung. Född sådan och har
det naturligt i sig. Detta har även Frost förstått
och accepterat.
Maximus har nu ikväll morrat och blängt på Frost
för att få honom att visa sin underkastelse och
bekräfta honom som ledare. Frost köper inte detta genast
och morrar gärna lite tillbaka, då går jag in och
med mörk röst och hotande kroppsspråk säger
åt Frost att nu lägger du av, “Oj… du
backar Maximus” säger Frost och inser hur liten han
då är i jämförelse, viker bak öronen,
sänker svansen och lägger sig ner. Sen behöver inte
Maximus min hjälp och Frost förstår sitt misstag
att utmana Maximus. Frost har fått vara själv
ikväll i sovrummet, medan Maximus varit i vardagsrummet med
mig, att isoleras från flocken är de värsta en hund
vet och det är mycket tydligt för hunden att
förstå att jag inte står så högt i rang
när jag inte ens får vara med de andra. Sen har jag
tvättat Frost öra där han fick rivsår, han
kröp ihop till en boll och la sitt huvud i mitt knä
så snällt så jag fick tvätta rent det. Jag
ömkade honom och sa stackars lilla Frost, så liten och
synd det är om dig. Fick honom att känna sig riktigt
liten och tycka synd om sig själv. Klappa honom mjukt på
huvudet och förklarade hur dumt det där varit. Ser
så tydlig på honom hur han blir en liten valp i mina
armar igen och känner sig inte så stor på
jorden. Även där bekräftade jag indirekt
Maximus position och påminde Frost om hur liten han var.
SÅ som sagt nu sover vi alla 5 här i sovrummet och hur
lugnt som helst. Kan verka grymt mot Frost, men
när de blir så här så måste de redas ut
och han veta sin plats, annars så blir de kaos i vår
flock och ingen mår bra. Älskar Frost lika innerligt som
de andra, vet att även han mår bäst av att få
veta sin plats och vara trygg i den. Detta gjorde vi helt utan
våld och bara med röst, kroppspråk och lite list ;
)
Spännade dag idag, är helt slut nu.
Bilder från idag.
Träning ger resultat. Hundarna kan varava ner i sele och linor. Vänta på start signal och full fokus framåt. Får man vara lite stolt? ;)
Mitt knäppgök Frost.
När jag kom hem från kursen ikväll hade han öppnad varenda låda i hallmöbeln som jag precis nyligen sorterat och prydligt lagt in alla vantar, mössor, halsdukar, skidbyxor, alla vinterkläder i. De hade han öppnat alla lådor och skåp och dragit ut alltsammans på golvet i hallen. När jag kom in var han klar för längesen med sitt roliga och låg i sovrummet. Så jag möttes av Alaska som satt överförtjust i oceanen av grejer och hade jättekul.
Förra veckan när jag kom hem hade Frost öppnad hallgarderoben (ineg match för honom), tagit ner min arbetsjacka från sin galje och bärt in jackan i sovrummet där han låg på den i sängen. Knäpp hund? Ja lite kanske ;)
Han har även avancerat sin öppningsteknik. Satt hos mamma i hennes kök, då jag ser hur Frost enkelt öppnar hennes skåp för att kika var som finns däri. Hon har såna där gamla skåp där man öppnar skåpet med en liten metallmojäng som man måste dra uppåt för att jänga ur i sitt los och sen öppna skåpet. INGEN match för min Frost.
Ska man skratta eller gråta?
Ni vet vad som säger.. Gränser mellan geni och dåre är gränsfin.. Å där har vi Frost.
Men vad trist livet vore utan honom =)
Kommentarer